Hur lär man barn att läsa?

Forskare är idag överens om att det inte finns någon enskild läsinlärningsmetod som är universellt rätt för alla barn.

Samtidigt finns det en hel del forskning som visar på viss konsensus. Det gäller till exempel vilka kompetenser barn behöver utveckla för att knäcka den skriftspråkliga koden. Hit hör fonemisk medvetenhet (att förstår hur språkljud och bokstäver hänger ihop; främst i muntliga sammanhang), bokstavskännedom och syntaktisk förmåga (förmåga att sätta ihop meningar i talspråkliga sammanhang). Små barn behöver också utveckla sitt ordförråd, träna sig att fokusera på uppgifter  - uppgiftsorientering - och utmanas kognitivt i sitt tänkande om texter som läses högt för dem. 

Inom läsforskningen är man internationellt någorlunda överens om att nybörjarundervisningen ska vara strukturerad, genomtänkt och innehålla ett visst mått av phonics (förstå sambandet mellan språkljud och bokstav).

Att kombinera metoder ger bäst effekt

Den internationellt kände läs- och bedömningsforskaren John Hattie från Nya Zeeland menar att en lärare som använder sig av metoder som går under samlingsnamnet "whole language" i sin nybörjarundervisning måste vara minst tio gånger så skicklig som en lärare som använder sig av phonics (ljudmetoden). De olika "whole language"-metoderna ska inte förväxlas med den i Sverige förekommande "helordsmetoden".

Hattie uttrycker vidare att bäst effekt uppnås om läraren använder sig av en kombination av ordförståelse, phonics och förståelseinriktade metoder. Det senare synsättet kallas ofta för att ha en balanserad syn på läsinlärning eller interaktiv metod. Det handlar både om avkodning och om förståelse. Att avkoda texten är inte tillräckligt, eleven måste också förstå den.

Forskning har visat att effekterna av de två metoderna inte ger någon större skillnad i resultat för den enskilda individen. I praktiken använder lärare ofta dessa två eller flera metoder för läsinlärning, på ett interaktivt sätt som upplevs framgångsrikt. Ulrika Leimar, som skapade LTG-metoden, omarbetade den senare och menade att inom LTG måste också det bästa inom ljudmetoden tas tillvara, det vill säga ett visst mått av phonics. Detta tappas ofta bort i läsdebatten.

Kodknäckarfasen är kort

Istället för att skapa dikotomier i synsätt på läsinlärning är det viktigt att diskutera vad som är förenligt inom olika synsätt. Själva läsinlärningen (kodknäckarfasen) i barnens liv är så kort och istället borde debatten inriktas mot hur lärare hjälper sina elever att utveckla sin förståelse genom hela skoltiden. All mening med läsning är ju att förstå vad man läser! Att få flyt i läsningen är avhängande för att förstå en text (det förklarar cirka 40 procent av förståelsen), men det finns så mycket mer som behöver göras för att utveckla elevers läsförståelse.  

Svensk skola är ganska bra på att lära elever att läsa.

Källa: skolverket.se